Sedan länge är Joyce Carol Oates en av mina absoluta favoritförfattare. Finge jag råda, vilket aldrig kommer att ske, skulle hon ha Nobelpriset i litteratur. I och för sig är det väl efter en mycket läsbar författare 2013 dags för en ""smal" poet. Men sedan - snälla! Det brukar anföras att Oates är alldeles för produktiv för att bli aktuell för priset. Jag har ingen aning om hur Svenska Akademin resonerar, och det har väl ingen annan heller utanför kretsen. Det är själva affärsidén.
I den omfattande och i hög grad blandade produktionen, med essäer, biografier, krönikor och romaner om säregna människor med dramatiska livsöden, är "Dykvinnan" ett exempel på den senare kategorin. Huvudpersonen rör sig mellan dröm och verklighet och den spänning jag upplever när jag läser Oates består i att hon lyckas aktivera min fantasi, vi har en läsupplevelse tillsammans - Joyce och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar