tisdag 22 oktober 2013

Egenmäktigt förfarande.

Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande", nominerad till Augustpriset 2013, är en bok om förälskelse. En ung kvinna blir sanslöst förälskad  i  en gubbe. Detta är inget jämlikt förhållande den unga kvinnan lider kval medan gubben mest förefaller smickrad och  efterhand besvärad av hennes uppmärksamhet. En tät och öppen roman om förälskelse. Läs och döm. Titeln kan ge tips.

söndag 20 oktober 2013

I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början.

Den unge mannen Kristian Gidlund gick bort i cancer innan han blev 30 år. Han skrev under sin sjukdomstid en väldigt välbesökt och uppskattad blogg. Eftersom jag liksom Kristian har en cancerdiagnos och skriver en blogg om sjukdomen var  det med stort intresse jag grep mig an boken. Det är väldigt mycket jag känner igen och kan identifiera mig med. En stor skillnad  är dock att jag är 35 år äldre och mycket av det som Gidlund sörjer att han aldrig får uppleva har jag faktiskt upplevt, t ex att skaffa  barn. Kristian skriver tillgivet om sin mamma och sina syskon, det är annorlunda för mig med en egen familj. En annan stor skillnad är att jag överlevt, åtminstone hittills. Jag tycker att alla ska  läsa Kristian Gidlunds bok eftersom han behandlar tabubelagda områden som  döden och allvarliga sjukdomar på ett mycket personligt sätt.

torsdag 17 oktober 2013

Brinnande livet.

Nobelpriset i litteratur 2013 gick till den kanadensiska novellisten Alice Munro. Alla verkade glada. Peter Englund i Svenska Akademin öste lovord över den 82-åriga författare. Jag är ingen stor fantast av noveller. När nu en publik författare får priset vill man förstås läsa något av henne. "Brinnande livet" är en novellsamling som mestadels skildrar tiden runt andra världskriget, en halv generation före min tid.  Miljön är landsbygd och småstad. Möte mellan man och kvinna mestadels  med kvinnan i huvudrollen. Jag måste hålla med Peter Englund detta är novellkonsten driven till mästerskap. Varje novell är så laddad och någon i ett soffprogram sa att de var som en roman. Just så - svår att lägga från sig.

måndag 14 oktober 2013

En dunkel död.

Donna Leon är  amerikanska  som  sedan 30 år  bor i Venedig. Enligt varudeklarationen skriver hon samhällskritiska spänningsromaner. Jag har säkert läst 5-6 av hennes böcker. Spänningen är närmast försumbar. Huvudpersonen  skulle lika väl kunna vara posttjänsteman eller anställd på ett försäkringsbolag, som poliskommissarie. Det jag älskar med Donna Leons böcker är skildringen av det det dagliga livet i Venedig. Kanske har jag en hemlig dröm att vara bosatt vid en kanal i Venedig.

fredag 11 oktober 2013

Polis

Jag läste en bok, Huvudjägarna av Jo Nesbø, den var i mitt tycke en utomordentlig smaklös för att inte säga äcklig upplevelse. Någon, jag minns inte vem, sa mig att den inte var representativ, läs en annan han är jättebra. Då läste jag hans senaste "Polis".  Jag kom att tänka på Moltas Eriksons Norgevisa, som retade gallfeber på våra bröder i väst: "Norge, Norge det är ett ruttet land...". Mördare och våldsverkare bland såväl good cops som bad cops, manipulerade bevis promiskuösa socialchefer och våld, våld  och åter våld. Inte ser jag någon stilistisk finess i de ständiga 180-graderssvängarna som ska leda oss läsare fel. Onekligen en del spänning, men söker jag spänning läser jag hellre Arne  Dahl  eller Roslund & Hellström. Nej inte mer Jo Nesbø för mig!

fredag 4 oktober 2013

Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien.

I sitt upplägg likt en modern självhjälpsbok, men bara till formen, har Mohsin Hamid gett oss en roman från vaggan till graven på 144 sidor. Hamid har bott och gjort karriär  i västerlandet men sedan några år har han flyttat tillbaka till Pakistan. Jag tycker mycket om denna typ av litteratur från Indien och Pakistan eftersom den hjälper mig att förstå kultur och tankesätt i en del av världen jag aldrig varit. Det behändiga formatet känns skönt bland alla moderna tegelstensromaner.