Förlåtelsen

Hanne-Vibeke Holst har jag upptäckt via danska TV-serier. Danskarna är bra på sådant men det förutsätter bra manus. Den senaste boken "Förlåtelsen" har en kanske inte helt trovärdig intrig, men den gör inte anspråk på att vara dokumentär. Det är spännande tema och skrivet som en bladvändare.

Adamsons

Jag läste förr en hel del av Gerda Antti, och tyckte om hennes underfundiga småpratande om det vardagliga. Hennes senaste bok Adamsons är Nora Karlssons monolog från äldreboendet Gullvivan. I Adamsons lever Gerda upp till sitt efternamn och det hon är allra mest anti är om inte feminismen så åtminstone feminister. Min upplevelse av Anttis senaste bok överensstämmer med hennes uppfattning om livet; det var bättre förr.

Sju jävligt långa dagar.

En bok jag fastande för i min ständiga jakt på "ickedeckare". Jonathan Tropper skriver om en dysfunktionell familj som enligt judisk sedvänja samlas för att under sju dagar sitta på en låg stol och hedra den döde fadern. Enligt baksidetexten väldigt rolig. Det tycker inte jag! Kanske förstår jag mig inte på amerikansk humor. Å andra sidan är jag inte någon beundrare av amerikansk utrikespolitik heller.

Väldigt sällan fin.

Sami Saids "Väldigt sällan fin", är en roman som i jagform skildrar en ung man som vuxit upp i Sverige men har rötterna i Eritrea. Han befinner sig i gränstrakten mellan yngling och man, har lämnat hemmet och börjat på universitet. En fascinerande skildring av integrationsprocessen från ett annat perspektiv än det man som flergenerationssvensk har tillgång till. Hur han slutligen får en uppgörelse med fadern tycks vara nyckeln till framtiden,

Havsmannen.

Sin senaste roman, Havsmannen, har Carl-Johan Vallgren förlagt till trakten av Falkenberg där han vuxit upp. Nu har det ingen större betydelse var den är förlagd, Vallgren förefaller ganska ointresserad av  natur och miljö. Handlingen skildrar två barn som kort uttryckt har det för jävligt. Språket och sättet att berätta får mig att tänka på Karl-Ove Knausgård. Det är från mitt perspektiv sett en stor komplimang. Ondskan  i berättelsen är mycket gripande. Det som drar ned upplevelsen betydligt är upplösningen som byggs upp som en del i handlingen är helt enkelt för glyttig. Jag vill inte avslöja mer, för att inte reducera läsupplevelsen.

Margot.

Jag har alltid gillat och beundrat Margot Wallström. Bengt Ohlsson som skrivit boken om Margot är en författare jag uppskattar. Gregorius som är en 180 graders vinkling av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, tycker jag är briljant. Boken "Margot" blev en stor besvikelse. Jag köpte inte boken för att bli övertygad och övertalad om hur vanlig och enkel Margot är, jag ville veta vad det är som gör henne så unik och extra ordinär.

Svindlarprästen

Det tycks vara en trend att skriva roman om sin far, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, delvis Leif GW Persson, även om han själv tar mest plats. Senast har jag läst en fascinerande roman; Svindlarprästen av Aleksander Motturi. Svindlarprästen är ingen fiktiv figur. Kvällstidningarna har sålt många lösnummer på hans   hans bravader i bedrägeri- och sol och vårbranschen. Boken har tre olika perspektiv som lämnar en med intressanta funderingar och frågor. Svindlarprästen har skrivit brev från fängelse till sin son. Han uttrycker sin kärlek till sina barn och menar att han är oskyldig och missförstådd. Vidare beskrivs olika skeenden och händelser i bedragarens liv. Slutligen beskrivs sonens reaktion, funderingar och känslor. Jag tycker att det är en väldigt bra bok, som tvingar en att tänka själv.

Två soldater.

Det är sällan jag trillar dit på en thriller. Kanske är det inte en thriller utan ett engagerat socialreportage med mästerskap skriven som en spänningsroman. Det osannolika samarbetet mellan en före detta journalist, Anders Roslund, och en före detta bandit, Börge Hellström, ger oss insyn i miljöer som vi vanliga Svensson inte kommer i kontakt med, annat än som brottsoffer. Skildringen av de tickande bomber, i form av barn och unga i förorter, som är beredda att göra allt för en tillhörighet. "Två soldater" är en nattsvart social dystopi. Den lämnar oss med frågor men ger oss inga svar.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg har skrivit en bok om sin far som är viktig och berör. Den handlar om att som överlevande leva vidare. Förintelsen var naturligtvis obeskrivligt fruktansvärd. Men personligen har jag inte tidigare reflekterat över vilket liv som väntade dem som slumpvis råkat överleva. Äktheten behöver aldrig betvivlas. Göran Rosenberg är en av våra ledande journalister. Research, saklighet och det faktum att boken handlar om hans egen far gör läsningen till skakande upplevelse. Läs den!

Den sista akten.

Kanske måste jag förklara varför jag läst Mari Jungstedts "Den sista akten", innan jag gör mitt bästa för att avrätta den. Jag har tidigare läst "Den döende dandyn", som inte var katastrof. Huvudskälet till min läsning var dock att den låg i den läsplatta jag nyligen köpte och kunde vara ett lämpligt testobjekt. Boken är en spiksoppa utan spik. Försöken att krydda upp den med geografisk "namedropping" från Gotland och krampaktiga försök att få in figurer från tidigare böcker faller platt till marken. Denna bok bör undvikas och jag är övertygad om att Mari Jungstedt kan bättre än så här!

Gustavs grabb.

Leif GW Persson är en av våra bäst säljande författare. Han är en flyhänt och fängslande skribent. Naturligtvis känner jag igen mig i hans skildring, vi är ungefär lika gamla och har gått i samma slags skolor. Leif GW Persson är väldigt noga med att betona att boken är en roman om hans klassresa, inte en självbiografi. Det uppfattar jag som friskrivningsklausul från ansvar.  Boken är mycket personligt skriven. Därför är det svårt att inte uppfatta den som en biografi. Perspektivet är tydligt från nu, en man som börjar åldras och är ganska nöjd med vad han åstadkommit. Kombinationen av självutlämnande och självförhärligande är ganska påfrestande och jag känner mig som läsare utsatt för manipulation. Det allra mesta jag läst av författaren tycker jag om, men jag tycker nog att han ska hålla sig till fiktion.

Skriet från vildmarken.

I bokhyllan på Gästis finns en salig blandning av böcker. Jag har alltid ögonen öppna för litteratur utanför "deckarträsket". Jag fann "Skriet från vildmarken" av Jack London, en amerikansk journalist och författare. Hans romaner är utgivna strax efter förra sekelskiftet. Kanske är denna bok en pojkbok. I vart fall kan jag inte tycka att de stått mot tidens tand. Det naturromantisk, förmänskligande av djur, den endimensionella indelningen i ond och god och dyrkan av styrka och aggressivitet svarar inte mot vår tid. Detta är en bok som kan överhoppas av ung och gammal, den lämnar inget hål i bildningen.

Skräpkultur?

I fredags invigde vi vår fredagspub. Det var bra med nöjda gäster, som slukade Angusburgare. Bland gästerna fans en vän till oss och till Gästis ända från Brantevik. 

Hon hade med sig en fantastisk bok, "Natt utan nåd", om illustratören Bertil Hegland. Denne högproduktive man har garanterat inte gått någon som upplevt 50- 60-talet. Som en örfil åt den pryda tid han  verkade i gjorde han omslagsbilder till pocketböcker i den mest hårdkokta amerikanska genren. Hatten vid ögonbrynen, cigaretten i mungipan och pistolen i hand. Skarpa färger, dramatisk skuggning, nogrannhet och perfektion i detaljerna. Den största skillnaden var ändå valet av motiv. Sexiga, kurviga damer med överdimensionerad byst. Kanske inte politiskt korrekt idag när feminismen är en större sak. Manhattanböckerna var något jämställda, i så  måtto, att det fanns såväl kvinnliga som manliga bovar.

I det sundströmska hemmet förekom inga manhattanböcker. Jag vill inte påstå att mitt barndomshem var särskilt kulturellt. Men i ett avseende var det klart vad man tyckte - skräpkultur. T ex var kioskdeckare och serietidningar skräpkultur och skulle undvikas. Vad ska folk tro? Vad som var kultur klargjordes aldrig.

Genom dåliga kamrater såg jag till att detta mycket vida litterära fält inte lämnades  obevakat.  Nog sitter en del stenhårda citat kvar: "Han hade inte större chans än en snöboll i helvetet." Den kulturella kvaliteten hos böckerna som litterära verk kan med en viss rätt ifrågasättas. Däremot spelar Bertil Heglands omslag i  en helt annan liga. Bilder som går rakt in med ett aha efter 50 år är bra skit!

De som sammanställt "Natt utan nåd" är Urban  Nilmander och Kenneth Ahlbom. (Jag tror att man idag får söka boken på antikvariat.) De påpekar att trots sin enorma produktivitet och sitt genomslag nämns aldrig Bertil Hegland i uppslagsverk. Det må  vara sant när boken trycktes 1997. Med hjälp av boken och Internet är denna brist tillrättad. Jag har stött på Urban Nilmander förr. Han har skrivit "Urbans guide till Österlen", 14 ställen varav vårt Gästis är ett. Dessutom har han skrivit läskedryckens historia.

Heglands andra stora uppdragsgivare, förutom B. Wahlströms förlag, var Levande Livet, en föregångare till dagens herrtidningar. I den fanns spänningsnoveller med illustrationer.

Ungdomsböcker var ett stort nummer hos Wahlströms. Man hade tre kategorier; barn, pojk och flicka.

Böckerna om Bill var tidiga favoriter. i De röda som gavs ut 50-60-talet i något hopplöst klotband som gick sönder i ryggen måste varit en nyåtgåva. Jag fick min första Billbok av min mamma som läst den som barn. Hon var född 1923.

Bill var annars någon mycket brittisk Anderssonskans Kalle. Nästan lika brittisk som Femböckerna, som gavs ut  på annat förlag.

Tvillingdetektiverna kommer jag ihåg tydligt. Bilden på TT-mysteriet var ett väldigt kärt återseende.
Varenda unge sålde jultidningar på den tiden och det gör de nog ännu. Det ingick alltid en bok: Pojkarnas julbok. De samlade jag på och jag tror att Bertil Hegland gjort omslag.

För fullständighets skull måste flygaresset Biggles nämnas. Av någon anledning som jag faktiskt inte vet, eftersom jag slukade det mesta som var läsbart, gick Biggles mig förbi när jag var pojke.



Detta skulle av en tillfällighet rätta till sig innan jag blev man. I början av 70-talet jobbade jag på Malmö kommuns lönekontor. Där, han obbade en man, flera år äldre än jag och minst lika glyttig. Han var löneassistent och min chef. Innan datorernas övertag var det ett ganska tråkigt och enahanda jobb att räkna löner. Arne han hette så, var utrustad med ett fenomenalt minne. Han brukade citera Fritjof Nilsson Piraten för mig, ända tills han blev varse att jag inte läst Biggles. Från den 

stunden övergick han till att citera Biggles med samma exakta meningslöshet. En dag hade han med sig en bunt för min bildnings skull. Troligen var jag i litet fel ålder.

Min äldsta syster läste Kittyböcker. Fullständigt otänkbart att man skulle läsa en sådan. Jag tyckte att hon såg ut som en tant i viss mån gör jag det fortfarande.

Tack för boken och Bertil Hegland är i mina ögon en stor kulturbärare. Boken fick vi av Britt-Marie Norélius, systerdotter till Bertil Hegland.